Jag skulle bara upp, hela vägen upp på fjället. Äver trädgränsen till kalfjället. Backen kändes enorm. Natten var mörk och jag alldeles ensam, så när som på en avlägsen pistmaskin. Det var knistrande klart. Stjärnor i massor och iskallt. Men jag skulle upp, upp hela vägen upp. Så var det bara.
Med på vandringen hade jag två stora frågor. Helt livsavgörande. Förlovad, men inte gift. Var hon verkligen den rätta? Skulle vi kunna älska och vara trogna varandra hela livet? Ville vi verkligen? Tvivlen var fruktansvärda. Det gjorde ont så in i märgen. ‚ÄùMåste vinna visshet‚Äù, så tänkte jag.
Sedan den där frågan om den stora kallelsen att ge ut mig helt för evangeliet, att bli pastor, att bygga Guds rike. Jag trodde det var mitt liv, men nu måste jag bestämma mig, så tänkte jag. Samma sak där. Tvivel på rösten jag hört i min ungdom. Tvivel på min egen förmåga och mina egna motiv. Var det rätt? Vad vill Gud och vad vill jag?
Jag gick, småsprang och pulsade. Upp, upp, upp skulle jag. För där uppe visste jag att den stora ensamheten väntade och där skulle jag ropa, allt jag orkade utan att någon annan än Gud själv kunde höra.
Väl uppe. Svettig. Minns att jag böjde mig ner, la mig raklång på mage och bad, ropade och skrek min bön. Den blev inte lång. Det blev hellre inte den mest välformulerade. Jag bara kapitulerade inför den störa viljan. Sedan gick jag ner.
Vet inte riktigt när jag vann förvissningen. Modet att fatta beslutet. Jag tror det vara på vandringen ner. Men förvissad blev jag. Ringde min älskade. Det blev ett långt samtal. Hon var så arg och besviken, men samtidigt lättad. Det var på håret att ringen kommit tillbaka med posten. Nu blev det inte så. Idag har vi varit gifta i närmade 30 år. ¬†Tre barn har vi och vi älskar fortfarande varandra så mycket att jag nästan spricker ibland. Så känns det i alla fall. Det är så det är.
Samma kväll satte jag också ner foten. Ringde pastor Inge i Falköping och sa; ‚ÄùJa, jag kommer.‚Äù Nu är det 31 år sedan dess och jag håller på fortfarande och jag tänker inte sluta.
En del upplevelser sätter spår för livet. En del spår gör ont och måste försonas, andra ger mod, kraft och inriktning. Så är det med dopet i Anden. Det personliga mötet med Guds närvaro brukar beskrivas som ett dop, att bli genomdränkt av Gud. Omsluten, översköld och fylld. Det sätter spår, goda spår. Det ger kraft och riktning som är bra. Det tänker jag på när vi firar Pingst, Andens speciella helg.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se