Det är något med sport som jag inte kan värja mig mot. Det kan handla om allt från skidskytte, slalom, golf, fotboll eller hockey. Jag är såld. Börjar jag titta måste jag se hur det går.
Men jag gillar inte bara att titta, helst vill jag vara med. I min ungdom drömde jag om att vara med i skollag, distriktslag och kanske landslag, men det blev inte så mycket med det. Jag tog silver i höjd i¬†Värmlandsmästerskapen och jag var faktiskt med i skollaget i hockey, fotboll och basket. Men det berodde nog mest på min kondition och mindre på spelsinne.
Bäst i laget var jag aldrig. Däremot hade jag oftast blötaste tröjan. Jag kan än idag minnas min tränares kommentar efter en av förlustmatcherna i KSK – Karlskoga sportklubb (fotboll). ‚ÄùSå här ska en matchtröja se ut‚Äù, sa han och höll upp den för alla i laget. Dyngblöt var bara förnamnet. Troligen tyckte han om att jag kämpade, även om vi förlorade.
Det är nog tillsammans en av de viktigaste lärdomarna jag tagit med mig från allt sportande, att aldrig ge upp, att det handlar om att kämpa hela vägen ”in i kaklet‚Äù.
Men det finns en annan sak med sport. Alla förlorar i bland. Ingen vinner jämt. Tungt, men¬†synnerligen lärorikt. Sportar man måste man lära sig att ta en förlust, att resa sig upp igen och komma tillbaka.
Så när jag spanade på Småkronorna tänkte jag. Det här är bra. Jag ska aldrig ge upp, hela vägen ska jag kämpa. Jag har ju något mycket bättre än ett ‚Äùförgängligt guld‚Äù att kämpa för. Jag har en mission och så länge jag har den kommer jag att leva. Fast det klart, JVM-Guld är inte så dåligt heller. Grattis.
Ulf Sundkvist
Pastor och föreståndare
Ps. Nuförtiden är det mest golf som gäller för mig Ds.