Goda vanor ska man vara rädd om. En sådan är stunden med kaffe, macka och nyheter varje morgon. Därefter promenaden med stora vakthunden, Nicko ‚Äì Storleken kan visserligen diskuteras. Egentligen ganska liten, en Chihuahua 15-20 cm. i mankhöjd ‚Äì Sedan morgontoalett och så ut att möta dagens olika utmaningar.
Kaffet smakar aldrig så gott som just på morgonen. Hett ska det vara, helst rykande hett så där att man bara kan läppja. Att njuta den koppen och följa nattens och i vissa fall gårdagens nyheter i lugn och ro tidigt i ottan gillar jag.
Men den del av morgonrutinerna som egentligen betyder mest är promenaden. Ibland är jag inte alls sugen. När regn och rusk bjuder motstånd vill jag egentligen inte alls. Och det ska väl sägas att det händer nu och då att promenaden blir ganska kort. Men väl ute behöver jag bara något kvarterar för att det ska hända som jag inte kan leva utan. Det inre samtalet med Gud väcks till liv.
Jag brukar lyssna först, sedan börjar vi resonera om dagens olika frågor, ibland lite halvhögt. Nu och då får jag en tanke till en text som ska skrivas, en predikan eller ett samtal jag laddar för. Då kan det hända att jag prövar tanken och talar ut den utan några andra lyssnare än mig själv och Gud förstås. Ska väl erkänna att jag gjort bort mig en och annan gång. Småpratandes för mig själv har jag sprungit på andra morgonvandrare. Lite kul kan jag tycka och pinsamt samtidigt. Men det bjuder jag på.
Dessa morgonstunder, denna inre dialog med Gud, skapar riktning till mina dagar, som annars skulle kunna gå förlorade av allt som vill fånga min uppmärksamhet.
Goda vanor ska man vara rädd om. Just denna har jag tänkt vårda väl.
Ulf Sundkvist
Pastor och föreståndare