När jag var liten var Långfredagen verkligen ingen rolig dag. Vi fick inte leka. Vi skulle gå till kyrkan på en, som jag upplevde det, ovanligt lång och tråkigt Gudstjänst, som bara handlade om död och tråkigheter. Kläderna var svarta. Och leka fick vi heller inte göra ute. Beordrat lugn och eftertanke var inget som gillades av en liten grabb med mycket spring i benen.
Nu, många år senare, märker jag att jag börjat tänka likadant som mina föräldrar. Jag letar efter den svartaste kostymen. Jag rör mig lite långsammare. Jag söker stillhet. Jag vill också läsa texterna om lidandet och döden, om Jesus som gick hela vägen för mig och mänskligheten, för våra synders skull. Jag läser igen och igen och igen. Inte för att jag glömt utan för att jag vill beröras.
Långsamt låter jag kropp, själ, ande och hela dagen påverkas av den stora berättelsen. Detta efter en lång tid av återhållsamhet. Ja, du läste rätt. Jag har trots min aptit på livet valt att äta lite mindre av livets goda ända sedan Askonsdagen.
Men det bör nog noteras att skillnaden mellan barnets påtvingade långsamhet och den vuxna människans frivilligt valda är total. Nu väljer jag stillheten själv och jag gillar det.
Efter den långa fredagen väntar mellandagen, Påskafton. Redan då börjar vi firandet. Oftast bara med familjen för att sedan på Påskdagen fira med hela församlingen. Det är inte döden, våldet, lidandet som går segrande ur passionsdramat. Det är livet. Det är hoppet. Det är Kärleken.
I hela detta drama ryms hela mitt liv. Ibland är det mest långfredag, lidande, frågor och problem. Ibland är jag mest, som om jag vore död. Men, djupt inom mig bär jag en förvissning om att det alltid kommer att gå bra. Uppstod Jesus kommer jag göra det också.
Hälsningar, vännen
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se