Jag gillar tältmöten. Någon kanske skulle påstå att det har med mina rötter att göra. Jag är nämligen född och uppvuxen med tältmöten. Pappa var predikant inom Pingströrelsen, morfar och farfar likaså. Som barn i sådan miljö hade man bara att följa med.
För mig var det inte svårt eller tråkigt. Vi barn tyckte det var kul med tältmöten. Lite enklare, lite folkligare och lite närmare. Dessutom kunde det hända som aldrig hände i den fina kyrkan.
Jag minns till exempel när kompet, ett gäng dragspelare, ramlade av estraden.¬† Bänken de satt på gled helt enkelt av och vips fick vi oss ett skratt som egentligen skulle hållas inne. Fast det kunde ju inte vi barn. Som tur var gick det bra den gången. Sådant hände aldrig i kyrkan.
I kyrkan fick jag heller inte ha vilka kläder som helst. Terylenbyxor och syntetiska kläder var det som gällde ‚Äì Hu så hemskt! Det kliade överallt hela tiden ‚Äì Men inte på tältmöten. Då fick jag till och med ha mina gymnastikskor och träningsoverallen. Vi snackar 60-tal nu. Tror du anar det.
Men enkelhet och folklighet till trots, det som satt djupast spår på tältmöten är nog det stora att den Gud jag tror på inte gjort sig beroende av fina byggnader och en viss form. Det går att möta honom överallt.
Så tänker jag fortfarande. Gud går att möta i stora vackra katedraler som vittnar om århundradens av tro och tillit. Men Gud går också att möta i en kyrka med golv av gräs. Det är nog därför jag gillar tältmöten.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se