Det sägs att urbefolkningen på Salomonöarna i Stilla havet har en unik metod att fälla träd. Om ett träd är för stort för att fällas med yxa klättrar man upp i det och skriker åt trädet så högt man orkar. Därefter dör trädet och faller ner av sig självt.
En naiv tro hos ett primitivt folkslag, säger vi västerlänningar. Vi som har kommit längre i utvecklingen vet bättre. Vi skriker åt familjemedlemmar och åt telefonen som ringer vid fel tidpunkt, åt datorn som krånglar och åt bilen som vägrar starta. Kanske till och med åt en stillastående bilkö.
Inte för att det hjälper ‚Äì maskiner och saker påverkas inte av vårt skrikande. Inte ens om vi sparkar lite emellanåt. Men när det gäller människor, ja, då kanske öborna ändå har en poäng. Att gång på gång skrika åt sådant som lever, kan ju faktiskt döda livsglädjen.
Texten ovan är hämtad ur en Andaktsbok jag ofta återkommer till.¬†Jag vill¬†dela med mig av denna berättelse om¬†hur hårda ord kan skada.¬†De flesta av oss har nog upptäckt¬†hur en liten bit av livsglädjen dör när¬†vi möter¬†hårda otänksamma¬†ord, och ändå har vi så lätt att själva uttala dem. Vi som har kommit så långt i utvecklingen, vet vi bättre?
Jesus säger i Matt:” Gå in under mina villkor och låt mig undervisa er. Jag är mild och ödmjuk. Hos mig finner ni det som ger ert liv ro och vila, och jag tvingar inga tunga bördor på er‚Äù.
Ett kärleksfullt ord är läkande och helande. Det¬†ger liv. Dessa ord behöver vi inte spara på. Vi kan slösa med dem och upptäcka hur gott det känns.
Louise Sundkvist
louise.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se