Den 24 december klockan 15.00 är gatorna tomma, inga bilar är ute och kör, ingen går på trottoaren. Alla sitter inne i sina soffor och kollar på Kalle Anka. Några få dagar om året så följer vi traditionen slaviskt, minut för minut. Den är olika från familj till familj men för oss alla är det lika viktigt att den följs. Allt från maten till vilka personer man är tillsammans med.
På julafton är vi rädda för att bjuda den ensamma med risk för att något ska förändras. På midsommar tvingar vi oss själva att dansa kring stången även fast vi inte vill något hellre än att slippa. På lövmarknaden säljer vi kakor till förmån för föreningen men i slutändan är det du som får köpa det mesta ändå. Men det är ju tradition…
Var går gränsen mellan att tradition är något bra eller något dåligt? Ibland blir vi så blinda av hur saker alltid har varit att vi glömmer bort varför vi gör det. Ibland är vi så rädda för att saker och ting inte ska bli som det alltid har varit så att vi missar stora chanser. Chansen att få en ny familjemedlem eller chansen att få göra skillnad.
Ibland tror jag att vi får tänka en extra gång varför vi gör saker. Att vi kanske inte alltid gör som vi alltid har gjort för det finns kanske andra sätt som är bättre. Om det är ett vinnande koncept, absolut kör på. Men ibland kanske vi behöver stanna upp och tänka: betjänar jag någon genom detta, gör jag någon skillnad. Vad är ett vinnande koncept? Bjuder jag in till förnyelse och förändring? Eller är jag instängd? Vad vill jag?
Att våga är att förlora fotfästet en liten stund.
Att inte våga är att förlora sig själv.
-Sören Kierkegaard