Jag sitter på tåget på väg hem från en snabbvisit i Norrland. Det har tagit mig tio timmar att ta mig 30 mil söderut. Jag får känslan av att det hade gått snabbare att cykla. All heder åt Sj som kan ta sig fram så långsamt, jag är imponerad. Jag är även imponerad av folket runt om kring mig. Vi satt i ett stillasittande tåg i drygt 5 timmar men det var ingen förutom något barn som blev riktigt upprörd. Alla tog det lugnt, gick och köpte lite fika och mat till hutlösa överpriser och satt sig ner och intog detta i lugn och ro. Jag var mindre lugn, jag var riktigt less faktiskt! Det som dessutom slog det sista slaget på spiken i kistan var att när jag tillslut hade blivit så hungrig att även jag bestämde mig för att köpa den dyra maten så var den slut. Jag köpte en bulle, gick där ifrån och surade.
Men jag var ändå lycklig inombords. Jag var på väg hem från ett fantastiskt bröllop där Gud hade minst lika stor plats som brudparet. Paret som gifte sig är riktiga jesusälskare och det syntes genom hela dagen. Var och vartannat tal som hölls så var Gud tydlig, ingen försökte dölja eller skymma undan utan alla snarare skrek ut hans namn på ett bra sätt. Självklart var det mycket som var fantastiskt men min favoritstund på dagen måste jag nog ändå säga var när vi alla efter midnatt gick utomhus, tillsammans stod och andades den norrländska luften och hade en andakt tillsammans. Bröllopet fick liksom ett så bra slut. Det avslutades inte med ett hejdå utan med ett amen!