När dopet var avklarat och Gudstjänsten var slut reste sig en av ungdomarna från Iran och sa. Vi måste få sjunga en sång till. Händer sökte händer. Sedan ljöd sången som knappast vunnit något Körslag i TV 4. Det var så många stämmor. Men de vann ändå. Det var hjärtats lovsång på ett språk som jag begrep fast jag inte kan ett enda ord på persiska, bortsett från Salam (Hej) förstås.
Jag gillar vad jag var med om. Olika människor från olika länder med olika bakgrund förenade som en själ och ett hjärta. Mångkulturellt så det förslår och ändå samhörighet. För mig är det en del av kyrkans stora vision. Våra olikheter blir inte ett hot mot gemenskapen, tvärtom, olikheterna blir en välsignelse.
Jag tänker också att det var så Jesus ville ha det. I hans himmel är det inte bara plats för svenskar. I hans himmel är människor från alla språk och folk välkomna. Och. Är det så i hans värld måste det få vara så i vår värld också, i alla fall i kyrkan.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se