Att predika kan vara enormt energikrävande. Efter att jag predikat klart i söndags, kände jag mig helt tom. Tömd på all kraft, all energi, allt jag förberett och tänkt säga var nu klart. Jag sjönk ihop på första bänken.
Alltihop startade för flera veckor sedan då min kollega Ulf och jag bestämde ämnena för hösten gudstjänster. Under 2013 predikar vi utifrån rubriken ”Kyrka – tillsammans med Jesus”. Underrubriken för gudstjänsten i söndags, 29 sept. var: ”Vad ska kyrkan göra? – Om kyrkans uppgift i världen”.
Eftersom jag vetat om ämnet en tid, bearbetade jag ämnet i bön, bar det inom mig och var lyhörd för Guds ledning. I mitten av förra veckan satte jag mig ner för att sätta mig in i ämnet mer konkret. Läste framförallt bibeltexter. Men jag letade även i bokhyllan för att läsa något vad andra har skrivit och funderat på i ämnet. Denna gång blev det: ”Om verkligheten är större…”, ”Kontakt med den osynlige” & ”Mörkerseende” av Philip Yancey samt ”Din närmaste granne” av Max Lucado.
När jag kommit fram till vad jag ville säga, börjar jag fundera på hur jag skall förmedla detta. Vilka bibeltexter skall jag använda, finns det bilder eller andra saker som kan fungera som pedagogiska hjälpmedel under predikan. Predikan börjar växa fram. Meningar börjar formuleras, strukturen börjar anas, bilder hittas etc. Hela denna process sker under ständig bön och brottningskamp.
Meningar skrivs om, bilder byts, nya idéer kommer upp, andra förkastas, mer bibelläsning och litteratur, bön, kamp, frustration, glädje, förundran, oro, förkrosselse, upprymdhet, tacksamhet, förvåning, förtvivlan, rädsla, seger…
06.30 ringde klockan i söndags. Gick igenom predikan, läste bibeltexter och bad.
10.00 testade jag ppt-filen i kyrkan med bilder och texter jag tänkte använda. Stämmer av med den som skall sköta projektorn. Samtalar med några av de som skall medverka.
10.40 möts vi till bön inför gudstjänsten i cafét.
11.00 börjar gudstjänsten.
När jag kliver upp på estraden för att predika utgår jag från det jag förberett, bibeltexter, bilder och formuleringar. Men en predikan lever också sitt eget liv. Jag vet att jag ska från A till B, har förberett vägen dit, men försöker även vara lyhörd vart anden vill leda mig under predikans gång. Det som Gud i veckan lagt på mitt hjärta försöker jag med Guds hjälp förmedla till de som lyssnar. Jag tömmer hela mitt hjärta under predikan. Efteråt sjunker jag ihop på första bänken. Hör en underbar sång om församlingen…
Söker mig till förbönsplatsen, känner mig helt tom. Förebedjare lägger sina händer på mina axlar, tårarna rinner, sakta känner jag krafterna återvända. Mitt inre gläds och fylls av tacksamhet. Min kropp är utmattad…
Nu fick du en inblick i mina förberedelser inför söndagens predikan. Trots den kamp som det är att förbereda och genomföra en predikan älskar jag att predika.
Göran Olsson/Pastor