Denna veckan ska jag ha en samling om ‚ÄùDöden‚Äù på ungdomssamlingen. Ett otroligt brett och deprimerande ämne. Jag har haft väldigt lite kontakt med döden hittills i mitt liv. Min farfar dog innan jag föddes och min gammelmorfar dog för några år sedan men vi hade inte träffats särskilt mycket så vi hade ingen större relation. Jag har vuxit upp med att min pappa blivit rörd när vi pratat om farfar. Farfar dog ung, alldeles för ung. Min pappa förlorade sin pappa när han bara var 19 år.
Det första minnet jag har av att jag blivit riktigt berörd av döden är den 11 september 2003, jag var 10 år. Anna Lindh blev mördad och jag fick ont i hjärtat. Det var inte främst det brutala mordet som fångade mig utan det var hennes man och deras barn. 2 barn 10 och 13 år gamla hade förlorat sin mamma. Att känna deras sorg var omöjligt men det var första gången jag fick ont i hjärtat för någon.
Jag känner att döden är väldigt skrämmande ibland. Vi kristna pratar om att det är livet efter döden som vi alla längtar till. Men jag trivs väldigt bra med livet här på jorden. Många ser livet som en resa och målet är döden men jag ska helt ärligt säga att jag har svårt att känna så. Jag känner mer att livet är en tågluff med flera olika mål inte bara ett.