Jag är uppvuxen i en lärarfamilj. Mamma var folkskollärare som det hette på 60-talet och pappa var pastor, sedermera yrkesvalslärare visavi syokonsulent. Kunskap och utbildning stod högt i kurs. Ord och ordens betydelse var en daglig fråga. Hela tiden pågick ett livligt samtal om kyrkan, livet, samhället och Gud.
Inte alltid tyckte vi lika. Jag var ung och radikal. Röstade nej till kärnkraft och engagerade mig i kristna fredsrörelsen, detta medan mina föräldrars bästa vänner var chefer på Bofors som gjorde kanoner till hela världen. När jag sökte vapenfri tjänst var det heta diskussioner hemma. Jag sa nej och blev respekterad. Men i de mest centrala frågorna fanns en enhet, en slags gemenskap, som förmodligen inte kan vinnas på något annat sätt än att man är en familj där man äter, sover och lever ihop.
När jag tänker på min uppväxt blir jag varm i hela kroppen. Den var lycklig. Den var full av tro och tillförsikt. Så kom energikrisen 1973. Jag var bara 11 men jag minns det ändå så tydligt. Oljeländerna skruvade åt kranarna och vips blev det bensinransonering. Nu drabbades inte vi så farligt. Pappa pendlade till en annan stad och fick mer kuponger bensin än vi behövde. Han var säkert frestad att sälja, som många andra, men det tror jag inte han gjorde.
Under hela det decenniet, under mina tonår, växte den kyrka mina föräldrar levde i. Ungdomarna blev fler. Fler blev också de som hittade till Pingstkyrkan i Karlskoga. Det var, trots energikris, regeringskriser och inflation, en lycklig tid.
I mitt liv rörde sig Jesus från att vara barnets vän till att bli min personliga vän, faktiskt min frälsare på flera olika områden. Kanske var det främst de personliga erfarenheterna av Jesus närhet som grep tag. Den där vänliga hjälpande personen som min mormor, mina föräldrar och min söndagskollärare berättat om, blev hjälten i mitt liv. Så jag stripade min röda folkvagn med stor text: ”Jag tror på Jesus” och skämdes inte ett dugg. Ändå var jag inte tönt. När jag tog studenten ledde min klass skolans firande och jag hela skolan i studentsång fullständigt spiknykter. Men det var inget jag tyckte var något speciellt. Det bara var så och roligt dessutom.
Idag är jag vuxen. Mycket vatten har flutit under broarna. Ändå har Jesus gått med. På ett märkligt sätt har också han blivit ”vuxen” i mitt liv. Jag kan fortfarande utmanas av hans vänlighet och hans kraft. Hans karaktär och hans utgivande kärlek har förfarande högsta relevans i mitt liv. Jag är inte pastor för brödfödan, jag är pastor för att jag tror.
Så när hösten närmar sig, både den mänskliga och den årliga, möter jag den med tillförsikt. Jesus gav upp sitt liv, liksom blomman ger upp sitt, men han uppstod liksom också blomman i naturen gör. Inte ens döden rår numera på min tro.
Hoppas vi ses i kyrkan i höst.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se