Veckan som gått har inte varit som alla andra. En av församlingens medlemmar, en församlingsledare och profil, men också en personligt vän, omkom tragiskt i en trafikolycka vid ett övergångställe i tisdags. Några av oss blev vittnen till olyckan och deltog i räddningsarbetet. Inte blev det mindre traumatiskt av att allt skedde i en lunchpaus vid en pastorssamling med omkring 40 deltagare från hela Skåne och Blekinge.
Vi blev chockade och tagna. Vi grät och gråter fortfarande tillsammans med familjen och församlingen. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på förlusten. Ingmar var så levande och så energisk.
Men samtidigt har detta varit en vecka där kraften i tron och kärleken, som strömmar från Jesus har visat sin storhet på olika sätt. Folk har skrivit, ring och messat. Det har kramats mycket mer än vanligt. Nej, vi behöver inte vara rädda. Vi sörjer inte utan hopp.
Frågan om hur vi går vidare besvaras nog bäst av den tro som bar min vän. För Ingmar var Jesus både skaparen och frälsaren. Egentligen själva meningen med livet. Så vi väljer att tro på Jesus också i detta. Jesus är ju berättelsen om korset, om lidandet och döden, men också om uppståndelsen och den eviga världen.
Vi innesluter familjen, hans fru Linnea och de fyra vuxna barnen i våra omtankar och böner. Vi lyser frid över Ingmars liv och livsgärning och tar upp hans mantel med respekt.
Saliga visshet, ljuvliga ro
Nu jag hos Jesus vilar i tro
väntar vad intet öga har sett
väntar vad Herren själv har berett
(Psalm 259 i Svenska psalmboken av Fanny Crosby)
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se