Egentligen är det märkligt att korset blivit kristendomens portalsymbol. Jag menar, det är ju ett av världshistoriens värsta avrättningsredskap. Undrar om vi haft en blodig kniv som symbol om Jesus avrättats så? Man kan jag också undra hade vi haft giftpil eller spruta vackert smidda i silver runt halsen om han dödats på det sättet? Ändå gillar jag korset. Jag skulle gärna ha det som en symbol på min grav
Orsaken är enkel. Korset är visserligen en symbol för den nakna ondskan. Det är som om Bibeln vill berätta som det är och då går det inte att hoppa över mörkret. Det finns där. Ligger och lurar. Gör allt för att nå oss också Guds egen son. När Jesus i sin ångest och smärta ropar ut sitt ‚”Min Gud, varför har du övergivit mig‚” kan jag känna igen mig. Den Gud Jesus berättar om vet hur det är när livet är som allra mörkast. När det som borde vara ljust blir kolsvart. Så blodet, slagen, hånet, spikarna och törnekronan, som gör så ont är viktiga.
Men när jag blickar upp mot det blodröda korset ser jag inte bara ren och skär ondska. Jag ser också kärlek. Korset svarar nämligen också på frågan hur långt den Gud Jesus berättar om var villig att gå för att rädda mig och mänskligheten. Vad var han beredd att offra? Korset blir berättelsen om en Gud som var beredd att offra allt. Han fegade inte ur när det verkligen gällde. Han gav sitt liv för mitt.
Därför sjunger jag gärna med Pelle Karlson i hans sång ‚ Korset där Jesus gav sitt liv
https://www.youtube.com/watch?v=frP4mpZ4VhA
Jag är inte bara Pingstvän, jag är Påskvän också.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se