I veckan tittade jag på en film som Ung-Cancer har producerat, ‚Äùdet är okej att känna.‚Äù Den har spridit sig bland ungdomar på Facebook. När jag tittar igen har den över 220 000 träffar.
Aktuellt hade med det som en av sina huvudrubriker, att så många ungdomar har sett denna film och skickat den vidare till sina vänner. Det ovanliga med denna film är att den speglar känslor, sa reportern i inslaget. Både tårar och skratt finns med.
Det skrämmer mig att höra att detta är ovanligt. Det borde vara det mest naturliga. Varför får man inte visa känslor av sorg eller stor glädje? Allting ska vara så behärskat, så lagom. Kanske har det med vår kultur att göra. Vi har svårt att möta död, sorg och smärta. Andra kulturer gråter högt och visar med hela sin kropp hur ont det gör.
Denna vecka har jag suttit vid en sjukbädd och försiktigt kramat en hand som varit märkt av ålder och sjukdom. Beskedet om cancer är oerhört svårt att få när man är ung. Men det beskedet är inte lättare att få bara för att man är gammal. Tårar, oro, ångest och frågor som finns måste mötas med respekt vilken ålder man än har. ‚ÄùDet är okej att känna‚Äù, även när man kommit upp i åren.
Min röst hade svårt att bära, när jag darrande sjöng med den spröda handen i min.
‚ÄùJag älskar dig Jesus, jag vet, du är min‚Äù.
Det var som om himlen var närvarande i rummet, när jag kom till sista versen. ‚ÄùOch sist i det hem du av nåd mig berett, vars härlighet än intet öga har sett, skall lovsången ljuda långt bättre än nu, att ingen, nej ingen har älskat som du.‚Äù
Plötsligt fick orden i den gamla sången en djupare mening. Det blev ord fyllda av hopp.
Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp.
Ps 62:6
Louise Sundkvist
Församlingsdiakon