Livet som pastor är synnerligen omväxlande.
Ena stunden djupgående teologiska samtal med analys av enskilda grekiska ord i bibeln, nästa stund möte med en förtvivlande arbetskraftsinvandrare som rest över hav och land för ett jobb som inte fanns, för att i nästa stund planera en kreativ församlings verksamhet inför kommande år, bara för att bli avbruten av att någon som är svårt sjuk och döende önskar ett besök med tid till bön och avsked.
Allt det där, hela tiden tillsammans med den osynlige, men påtagligt närvarande guden som Jesus berättar om. Du anar nog att jag gillar det som är min vardag, trots att jag ganska ofta ställs inför problem och utmaningar större än min egen förmåga.
Vore jag en snickare skulle jag slita ut mina verktyg ofta och vore jag en gitarrist finge jag byta strängar hela tiden, men nu är jag pastor med mitt eget liv som ett av de viktigaste redskapen. Med åren har jag kommit att inse vilka risker det medför. Jag måste hela tiden vara vaksam så att inte ‚Äùkniven‚Äù blir slö eller ‚Äùsågen‚Äù sliten.
Jag är som människor i allmänhet, ganska vanlig, med behov av sömn, näring, träning och goda relationer, men också av bön och eftertanke.
I min blogg tänkte jag försöka vara personlig. Jag tänkte ta en och annan risk ‚Äì utan att bryta tystnadsplikten ‚Äì och bjuda med dig till min vardag. Där går glädjen och sorgen, svaren och frågorna, kampen för rättvisa och kärlek ofta hand i hand.
Men där finns också Gud. Jag ber hela tiden, ibland högt, men oftast tyst för mig själv, särskilt för dem jag möter. Jag ber att det ska gå bra. Jag ber om kraft, om kärlek, om förmåga att förstå och att se från den andres perspektiv och jag ber om förlåtelse förstås. Jag är ju människa.
Ulf Sundkvist
Pastor och föreståndare i Pingstkyrkan