Körde in i Västervik häromdagen. Jag var på väg upp till Stockholm för ett möte om mission. Det var dags för lunch. Hamnade på ‚ÄùCorner‚Äù mitt i centrum. Lövbiff med pommesfritt, nästan helt utan sallad. Jag erkänner. Inte den nyttigaste lunchen denna vecka, men god. Gillar den varma, salta smaken av pommes och så biffen förstås, alldeles för mycket.
När jag satt där vid ett av borden slog ensamheten till. Här känner jag ingen tänkte jag. Och s嬆var det nog också. Ingen nickade igenkännande. Man tittade, men ingen hälsade. Inte jag heller för den delen. Jag var helt anonym.
Känslan var dubbel. Å ena sidan ganska skön. Ett rum fyllt av människor, där ingen avbryter tanken eller stör. Lugnt och skönt mitt i stojet alltså. Å andra sidan riktigt, riktigt ensamt. Jag äter och tänker; så här ska inte livet levas. Ingen ska vara helt ensam, anonym. Vi är inte gjorda för det. Vi hör samman. Vi kan prata, utbyta tankar, se, höra, känna, smaka, le, gråta och komma nära. Det är så det ska vara. Vi ska dela varandras liv.
Jag reser mig upp. Tankar bilen och kör vidare. Väl framme möter jag vännerna, missionsvännerna. Vi kramar om varandra och samtalar ivrigt om den Gud som vill överbrygga relationsklyftorna både den andliga och den mänskliga.
Bless
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se