Det var i början av terminen. Hade precis börjar högstadiet. En av mina kompisar kommer fram till mig och ställer frågan jag just då absolut inte ville ha. ‚ÄùVisst är du en kristen Ulf?‚Äù. Han utvecklade frågan och tryckte på. Jag minns fortfarande tystnaden som lägrade sig i korridoren. Vad ska han svara? Att vara kristen i mitten på 70-talet var definitivt inte det mest ‚Äùhippaste‚Äù man kunde vara.
Jag insåg snabbt att, oavsett vilket svar jag gav, skulle det göra ont. Svarade jag ja, skulle jag bli hånad och kanske mobbad. Svarade jag nej, skulle jag må illa för jag trodde ju på Gud.¬† Jag hade redan då en mycket personlig tro och egen erfarenhet av mötet med den store väldige Guden, hans varma, vänliga son och hans Ande.
Ändå: Jag sa nej. Jag svek min egen upplevelse, mitt sammanhang, min tro och djupast sett den Gud som jag innerst inne trodde på. Kan fortfarande ta igen känslan. Det gjorde så ont. Jag hade mycket hellre åkt på en verbal stjärnsmäll än ramlat rakt ner i det svarta hål som jag tyckte att jag hamnade i.
Händelsen lärde mig något livsavgörande. Det är bättre att stå för sin tro även om tron är vacklande och svag. Jag måste inte kunna förklara allt. Det räcker om tron är min och att jag är ärlig.
Nu har ganska många år gått. Jag är en medelåders man som ägnat hela mitt vuxna liv åt tro och relationer. Idag är jag inte alls lika osäker och rädd, även om livet fortfarande gungar ibland. Jag är ganska trygg i min tro. Att stå för den är inte svårt, den har blivit en del av min personlighet. Att ta bort tron ur mitt liv vore som att försöka skära kärleken ur hjärtat. Jag skulle dö och det vill jag inte.
Så jag väljer att stå för min tro på Jesus. Jag är fortfarande inte fullkomlig ‚Äì långt därifrån ‚Äì men jag har en suverän frälsare i vars hand jag vilar.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se
Ps. Om detta tänkte jag predika på söndag den 26/2. Välkommen! Ds.