Igår var jag där igen. Fast det nästan är ett helt vuxet liv sedan. Ändå minns jag det som om det vore igår. Satt nämligen med ett ungt par som planerar för bröllop i sommar. De kunde knappt låta bli att röra vida varandra. De gav varandra kärleksfulle blickar hela tiden¬†och vår så fyllda av förväntan.
Mitt under samtalet for tanken iväg. 1984. En regnig vårdag i mars. Fast jag minns knappt regnet. Jag minns bara pirret, glädjen och festen, men också pastorns tal till oss i kyrkan. Så minns jag förstås den mest undersköna kvinna jag någonsin kommit nära. Hon var den vackraste. Dagen då vi lovade varandra kärlek och trohet för hela live var en underbar dag.
Samtalet fortsatte. Hur ska vigseln se ut? Vilka sånger saka sjungas? Vilka är frågorna? Sakta¬† rörde vi oss igenom det stora en vigsel handlar om. Jag, hela tiden med vår egen historia som raster.
Visst är det märkligt hur minnet fungerar? Saker man för länge sedan glömt eller lämnat kan plötsligt väckas till liv. I detta fall något gott, men ibland precis tvärtom. Något händer. En sång, en bild. Så vräker sorgens vågor fram till synes helt utan anledning. Det är som om det vilar något långsamt över livet, att vi måste få ta en bit i taget.
Minnet är ändå en välsignelse. Aktivt kan vi påminna oss om löften, om kärlet, hopp och tro. Vi kan hjälpat minet på traven. I kyrkan firar vi nattvard. Vi gör det ofta. Alltid för att påminna om det viktigaste. Guds kärlek och vårt löfte att följa och leva med honom som vi gav med tron och dopet. Brödet och vinet smakar kärlek och tillhörighet. Något jag absolut inte vill vara utan.
Så när de unga tu lämnat villan i Hässlegården fann jag mig själv med ett leende. Déj√† vu!
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrna.se