Så stod jag där igen. Det kändes som det var igår och samtidigt som för en hel evighet sedan. Skolgården, överfylld av festklädda människor. Ur högtalarna strömmar sommarmusik och folk viftar med sina plakat med bilder på sina barn. Så kommer studenterna äntligen utspringandes, glada och förväntansfulla. Det var vackert. Det var stort. Det var gripande.
En av dem, Gabriella, har jag följt hela vägen. Hennes mamma är syster till min fru Louise. Jag minns henne innan hon var född. Kommer ihåg hennes första steg, första ord, första sommarlov. Och nu kom hon också springandes mot oss med ett enda stort leende och ett stort vitt kuvert, slutbetyget.
Just då strömmade minnet emot mig. Kunde inte hålla tillbaka. Det var som igår, fast ändå inte. Jag minns hur jag sprang, trodde, hoppades, kände mig så oövervinnerlig och starkt. Allt var klart. Allt låg ändå framför. ‚ÄùNu ska jag förändra världen.‚Äù
Så här lite drygt 30 år senare springer jag inte lika fort. Jag är en ärrad, tunnhårig man med rynkor i ansiktet, som vittnar om ett liv med många vaknätter. Ändå tror jag fortfarande. Ändå känner jag mig stark. Ändå, tänker jag, är det fortfarande så mycket jag vill ändra på. Ännu lever, livet, ännu ska jag kämpa för det goda och för det rike Jesus kommer med.
Ja, lite så tänkte jag på Karlbergsgymnasiets skolgård i Åmål den 14 juni 2013.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se