Jag måste erkänna att en del frågor är riktigt besvärliga. Ibland försöker jag komma undan genom att byta samtalsämne. Det funkar bra när barnen frågar. De kan man ofta ganska lätt avleda och så är allt bra igen. Men vad gör man med tonåringarnas ihärdiga frågande. Vad gör man när det unga paret står där med sorgens brutala kraft vällandes fram vid det nyfödda barnets tomma blick? När det som såg så hoppfullt ut förvandlades till en mardröm? Vad säger man till föräldrar vars barn tagit sitt liv eller till cancerpatienten som just fått sitt dödbesked fast hon befinner sig mitt i livet?
Går det att tro på en god och allsmäktig Gud i den värld så fylld av svårigheter och katastrofer som vår?
Det är faktiskt en av de allra vanligaste frågorna som ställs till oss som försöker tala om Gud sådan som Jesus beskriver Gud. Många har svårt att får ihop tron på Guds godhet med tron på Guds allmakt när världen ser ut som den gör.
Ingen enkel fråga det. Det är lätt att drunkna, att förlora tron och falla offer för tvivlets ångestfyllda mörker. En liten tröst kan vara att frågan inte är ny. Den kristne författaren Lactentius¬†formulerade på 300-talet frågan om vad Gud vill och kan på ett mycket tydligt vis:
”Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?”
Dessa frågor har till och med ett namn ‚Äì Teodicéproblemet; Teo står för Gud och Dice för rättvisa ‚Äì men vad hjälper det, vi vill ju ha ett svar. Det är frestande att linda in svaret i stora religionsfilosofiska funderingar om människans fria vilja, vårt personliga ansvar och Guds ansvar. Enklaste och troligen det klokaste svaret är korset och uppståndelsen.
På korset lider Gud med oss. Han lämnar oss inte i ångesten. Han går med oss. Men på korset utmanar också Gud ondskan. Han går in i den och besegrar den med ett vapen ondskan inte har något som helst försvar för. Kärlek. Uppståndelsen är beviset.
Hoppet på den stora förändringen står till den Återkomsten. Dagen då Jesus återkommer för den totala återupprättelsen. Den dagen då de döda ska uppstå, de sargade läkas och skapelsen förvandlas är mänsklighetens stora hopp. Under tiden håller jag ut i tro.
Tycker du jag förenklar? Det gör jag. Men raderna här på en blogg rymmer århundraden av funderande om än mycket enkelt formulerande av en alldeles vanlig pastor.
Glad Påsk
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se
Ps Predikar om detta på söndag. Ses i kyrkan kanske?¬†Ds.