Jag har en vän som jag bär med mig var jag än går. Jag har hen bredvid mig när jag sover och alltid så nära som möjligt. Utan hen känner jag mig inte hel och skäms ibland för att jag är så beroende. Vi spenderar massor tid tillsammans. På morgonen när jag vaknar, på kvällen innan jag går och lägger mig och massor tid där emellan. Ibland kan det till och med bli lite för mycket. Ibland väljer jag hen framför mina andra vänner.
Att jag spenderar mer tid med min mobil än vad jag gör med någon annan är inte en hemlighet. Det gör mig rädd ibland. Det som gör mig rädd är att jag är så beroende, att jag och mina vänner kan sitta och umgås i samma rum men med våra telefoner konstant i handen. Tummens ständiga svepande över skärmen. Var tog konversationerna öga mot öga vägen? Dom försvann i ett svep och två klick.
Jag önskar att tiden med Gud blev lika viktig som tiden med mobilen, men det är svårt. Tänk om jag kunde spendera lika många koncentrerade timmar med Gud varje dag som jag gör med min telefon. Tänk, vad skulle kunna hända då? Något långt mer magiskt än vad som händer när jag drar med tummen över skärmen i alla fall.
Hej Gud!
Förlåt att jag glömmer dig ibland.¬†
Förlåt för att du väldigt ofta blir bortprioriterad för saker¬†
som är långt mycket oviktigare än dig.¬†
Jag kan vara otroligt trög ibland.¬†
Ibland när du skriker kan jag till och med inte höra din röst.
Men jag är mänsklig, jag är bara en människa.¬†
Men jag ber dig, när jag inte hör skrik ännu högre.
Och när jag väljer fel, hjälp mig att välja rätt.¬†
Amen.