Igår fick vi ett spontant besök. En familj som vi lärde känna för omkring 8 år sedan tittade förbi en ”kortis”. Då var de ”bara‚Äù ett par, nu har de precis fått sitt tredje barn, en liten kille, så otroligt lik sin pappa. När vi stod innanför dörren och pratade hände det där som förmodligen skulle kunna beskrivas som ett ‚Äùhalleluja moment‚Äù. Jag fick ett leende av den lilla okända pojken. Samtalets avbröts och jag fylldes av oerhörd tacksamhet. Så lättrörd är jag.
Det är svårt att förstå att det i varje människa också finns möjlighet till det onda. Åtminstone när man möter ett nyfött barns leende. Men de senaste veckornas händelser, främst på Ut√∏ya visar med brutal och oönskad tydlighet att det är så. Också hos mig pågår en kamp mellan ont och gott.
Hur kan vi då närma oss Gud mitt i allt detta? Och vilken Gud går det att tro på när vi möter oss själva, vår värld och den brutalitet som kommer så nära? Och just idag, särskilt nära. Idag begravs nämligen många av offren.
För mig skulle det vara omöjligt att tro på en Gud som inte vet vad lidande är, en Gud långt borta, höjd över allt jordiskt elände. Jag kan bara tro på Gud om han lever våra liv och finns mitt ibland oss, utan säkerhetsnät och livvakter. Det skulle också vara omöjligt att tro på en Gud som passivt tittar på, som inte bryr sig. Jag kan bara tro på Gud om han berörs och kämpar för oss.
För mig personligen har den gudsbild som växer fram när jag ser på Jesus blivit mer och mer trovärdig. Han som blev smutsig om fötterna, vandrar våra stigar och delar våra livsvillkor. Han som också vet vad mänsklig utsatthet kan medföra. Den blödande, torterade gestalten på korset räddar mig från att förlora min tro.
Och det är också där på korset, jag ser det som väcker min kampglöd. Han strider ju mot det onda. Ingen passiv acceptans där inte. Det är bara det att hans vapen inte är våra och hans väg till seger så ovanlig. Han dör ju, en blodröd död. Han offrar sig. Ger allt.
Så varje gång jag tar ett barn i min famn tänker jag, med all den kraft och kärlek som ryms i ett barns leende att det är möjligt att leva trots allt. Det kommer bli bra till slut.
Ulf Sundkvist
Pastor och föreståndare