Jag gillar tanken att en gång varje år få en ny chans. Vet inte om alla tänker så, men så tänker jag när jag tänker på ett nytt år. Jag har inte varit där förut. Allt, hela året, varje månad, varje vecka, varje dag; obrukad. Ännu inga misstag. Ännu inga tokiga beslut. Allt bara rent och fint, som ett nystädat hus där ingen varit. Det doftar gott och säger bara; varmt välkommen! Eller kanske ännu bättre, som ett nyss ingånget äktenskap där allt ligger framför. Där är bara tro, hopp och kärlek.
Samtidigt; inget nytt år, utan historia. Inte ens det allra första levnadsåret är utan historia. Någon ville oss. För de flesta, våra föräldrar. För alla, en Gud i himlen som ville våra liv.
Historien är vår berättelse. Både den personliga och den gemensamma berättelsen är oumbärlig. Den hjälper oss att förstå våra liv och den bär viktig kunskap till oss, som vi absolut inte kan vara utan. Men historien, hur rik och vacker eller hur eländig den är har varit, äger inte rätten att definiera våra liv. Det är troligen den delen av den kristna tron jag tycker allra bäst om. Att frälsning handlar om ett nytt mål, inte en ny historia.
Historien kan vi inte ändra på, men målet kan justeras. En ny riktning kan läggas. Ett tydligt mål ger också en oerhörd kraft, en mening åt hela tillvaron. För det kan man leva och offra sig. Det skapar också en slags jämlikhet. Ingen nu levande har ju varit där, men alla kan ta sikte mot målet, det stora och eviga.
Att livet ska levas i tro, med en stor framruta och en betydligt mindre backspegel kan verka självklart. Ändå är det så lätt att leva för det som har varit eller ännu sämre, för det som inte blev som man önskade. Vad ska vi då göra med allt skräp vi släpar med oss? Vad ska vi göra med skulden och skammen? Och vad ska vi göra med sorgen? Tycker poeten, tillika prästen Nils Bolander ger god vägledning.
Jag såg ett pappersark fullskrivet med bokstäver och ord. Grova stavfel och språkfel. Osköna överstrykningar. Fula plumpar. Klumpiga staplar. Slarviga öglor. Jag läste och upprördes i mitt innersta. Vilken klåpare hade komponerat detta nonsens? Vilken inbilsk narr hade skapat detta fuskverk?
Då såg jag med ens vad det var och rodnade av blygsel och skam: Det fullskrivna arket var mitt gångna år. Jag själv var den klene skrivaren, mästaren till klottret och kråkfötterna. Och längst ned på sidan hade en mäkta sträng lärare skrivit med rödaste blod ett rättvist betyg: Underkänd!
I samma stund skymtade jag en hand, som räckte mig ett nytt, bländande vitt, oskrivet ark, och förnam en röst som sade: Skriv! Det vita arket var mitt nya år, och handen och rösten var den stränge lärarens som givit mig ännu en chans före avgångsexamen, den sista, den ofrånkomliga. (Sylvestertankar)
Så varsågod. En chans till. Gott Nytt år!
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se