Solen skiner och fåglarna håller konsert. När jag går föbi ett av grannhusen hör jag någon ropa:
– Jag ska på picknick idag! Det går inte att ta miste på glädjen och förväntan¬†i den lilla barnarösten. Jag vänder mig om och¬†möter Kerstins¬†glittrande ögon.
– Vad kul det låter, svarar jag. Innan jag hunnit fråga var picknicken ska vara har hon redan bytt ämne och utbrister:¬† – Titta!¬†Kerstin blåser iväg en hel rad med såpbubblor och följer dem med blicken. Hon blåser en gång till och skrattar med hög röst när de försvinner¬†upp i luften. En del spricker och går sönder. Poff! Så finns de inte mer.¬†Solen gör att bubblorna skiftar i regnbågens alla färger.
Jag står och tittar efter bubblorna. Jag skrattar inte högt eller hoppar upp och ner som Kerstin gör, men jag känner att hennes glädje smittar av sig. När man är fyra år då syns lyckan utanpå kroppen. Den går liksom inte att dölja. Jag blir lite avundsjuk.¬†Ibland måste man¬†stanna upp och glädjas åt det lilla. Hade inte Kerstin ropat hade jag¬†skyndat vidare och missat såpbubblor och en fyraårings förväntan inför dagen.
Jag säger hejdå till Kerstin och går vidare. Efter en liten stund hör jag någon som småsjungande kommer cyklande i en rasande fart. Jag får hoppa undan för att inte bli påkörd. Det är Kerstin som har plockat fram sin rosa fina cykel. När jag går förbi dagis ser jag att hennes mamma har hunnit ifatt henne. Jag hör¬†hur hon oroligt¬†förmanar Kerstin som har cyklat iväg utan hjälm och¬†inte¬†väntat på mamma och lillebror.
Jag fortsätter att gå och samtidigt funderar jag¬†på hur jag ska bli bättre på att upptäcka glädjen i de små vardagliga sakerna. Tänk vad mycket en fyraåring har att lära.
Man kanske skulle gå på picknick… fast¬†kaffe vid köksbordet är ju¬†ganska mysigt också.
Louise Sundkvist
louise.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se