Det går fram ett par signaler innan jag hör den välbekanta rösten i andra änden. Jag har precis ringt upp min mans kusin som har sökt mig¬†för några dagar sedan. Jag hälsar glatt och¬†säger mitt förnamn, och pratar på om ditt och datt.¬†Jag tycker mig skymta en viss tveksamhet i hans röst när han svarar mig. Jag viftar bort det med att tänka att det är ju inte varje dag jag pratar med Staffan. Han avbryter mig helt plötsligt med att fråga om jag är förkyld. Nej, jag känner mig inte det allra minsta förkyld, kan det vara¬†morgonrösten?
Mitt i en meningar avbryts jag av ett skratt och ett: Hej Louise, är det du? Jag svarar lite frågande: Hej, ja det är jag? Han förklarar att han precis har mejlat till en av hans medarbetare som heter Louise och¬†i det ögonblicket ringde jag. Inte undra på att han tyckte att Louise lät förkyld, han kände inte igen rösten. Han förväntade sig en annan Louise. Nu blev samtalet helt annorlunda. Jag hörde hur tveksamheten försvann i rösten och ersattes av en igenkännande ton. Vi pratade färdigt och avslutade samtalet med att skratta åt hur det hade börjat.
Rösten är viktig, den är ett kännetecken på vem man pratar med. Ju mer man har lyssnat till en röst dessto lättare är den att känna igen. Om Staffan och jag hade pratat oftare med varandra hade förväxlingen¬†kanske inte skett.
Varje onsdag 10.30 har vi bön i kyrkan. Det är snart dags för mig att gå dit. Bön är¬†också ett samtal.¬†¬†Mellan mig och Gud.¬†Jesus säger:¬† Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.¬† Joh 10:27. Risken att inte lyssna eller känna igen är större ju längre tiden går mellan våra samtal. Jesus känner oss, och uppmanar oss att lyssna till hans röst.
Jag¬†känner mig så tacksam¬†över att vara igenkänd, inte bara av människor utan av Gud själv.¬†Jesus känner mig bättre än någon annan.
Min bön: ”Herre, hjälp mig att lyssna till din röst bland alla andra röster, och följa den.”
 Louise Sundkvist