Oavsett hur det går i handbollen ‚Äì jag menar, Svenska handbollslandslaget har redan vunnit våra hjärtan och det är viktigare än alla medaljer i hela världen ‚Äì det är inte bara segrarna som räknas.
Du som läst mina bloggar förstår att det blivit en del Tv-tittande på OS de senaste veckorna. Jag hade hoppats en hel del på fotbollsdamerna, men inte. Hoppasdes också på den unga, nya lovande stavhopperskan, Angelica Bengtsson, men inte heller där gick det särskilt bra. Var i princip säker på Terese Alshammar och Sarah Sjöström. Vår simmare levererar alltid!
Men så gick det som det gick. Angelica blev nervös, Tessan fick diskbrock och Sarah halsfluss. Vips blev våra givna vinnare förlorare ‚Äì nja kanske inte Angelica, hon var väl mest med i OS för att se och lära.
Tessan kommer igen. Hon är ju för övrigt så medaljerad att hon när som helst skulle kunna sluta med rätad rygg. Angelica är så ung och lovande att det ordnar sig. Men Sarah, den 18-åriga talangen, som just detta OS skulle visa världen vem hon var, för henne känner jag särskilt.
På VM för två år sedan blev hon ‚Äùbara‚Äù fyra i hennes tre stora grenar. Så händer det igen. Fyra i OS! Vem minns en fyra? Vilken medalj får man då? Ingen.
Hon hade slitit och tränat, simmat i månader och år, längd efter längd i basängen. Så kommer en liten virus eller bakterie och allt går åt skogen. Sarahs tårar berörde mig. Hon var ingen maskin som analytisk kunde dissekera varje meter i sitt lopp. Hon var en människa och människor är sårbara. Vi gråter ibland. Vi vinner inte alltid. En del av oss förlorar jämt. Vem applåderar då? Vem älskar oss då? Vem bekräftar oss så att vi orkar resa oss upp igen?
Du anar nog hur jag tänker. För mig har det långsamt, men säkert alltmer börjat klarna. Det är ju det Jesus gör i mitt liv. Ja, också min kära fru förstås. Båda har den tvivelaktigt goda, förmågan att se mig som jag är, att se det inte andra ser, att se mig när allt går åt skogen och ändå älska mig. Det är stort det!
För Sarah Sjöströms del önskar jag inte bara nya segrar, utan ett riktigt bra liv. Tack för tårarna i TV!
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se