Lika bra att erkänna det. Jag är ingen hårding.¬† Tyvärr, eller? Fick det i alla fall bekräftat med all önskvärd tydlighet hos tandläkaren idag, Skulle laga ett hål för första gången på 30 år. Jag svarade kaxigt att det ska¬†nog gå bra utan bedövning. Så började tandläkaren, som för övrigt var en trevlig människa från Ungern, att borra.
Tror det gick 20 sekunder innan det¬†blixtrade det till. Hela kroppen spändes som en fiolsträng. Ur munnen kom något slags; euh! Borren tystnade och jag kunde pusta ut. ”Vi får nog sätta en bedövning i alla fall!” Det var bara det att bedövningen inte tog riktigt på den nerv, som aktuell tand var förbunden med. En bedövning till fick sättas och en till…
15 minuter senare är jag bedövad så till den grad att jag knappt kan prata. Du fattar, va? Vilket handikapp för en som lever på att prata. Nåväl. Det borrades och lagades och slipades och sköljdes. Sedan var allt klart. Tyvärr kunde jag inte riktigt tack för mig. Talet var helt underligt. Slöddrade som om jag var berusad. Sedan var jag bedövad i fem timmar.
Nu tänker nog en och annan. Så pinsamt. Men inte. Jag skäms inte ett dugg. Tvärtom. Jag vill inte bli en hårding. Jag vill känna.¬†Jag vill smaka. Jag vill¬†se. Jag vill inte gå oberörd genom livet som en maskin. Jag vill vara en människa av kött och blod. Slår någon mig blöder jag. Ler någon mot mig blir jag varm.
Bless
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se
Ps Tack för alla förböner för min pappa. Han fick lämna sjukhuset under veckan som gick. Han kommer att bli bra. Ds