‚ÄùJag är vägen‚Äù sa du. Så enkelt och självklart förklarar du vad det handlar om. Jesus, en väg. Då blir livet med Gud en resa. Inte ett färdigt paket som man köper eller förkastar utan en slags inre vandring. Aldrig ensam. Vi reser tillsammans med både i tiden och i evigheten. Perspektivet; enormt.
För någon har Gud varit en självklar del av hela livet. Luften vi andas, kärleken som strömmar och kraften som lyfter. Uppenbar.
För någon har Gud rubbat cirklarna först i vuxen ålder. När förståndet ödmjukat sig inför mysteriet, det oförklarbara, blev tron märkligt nog begriplig.
För någon blev Gud räddaren i nöden. När inget annat hjälpte fanns han där!
För någon har Gud sakta men säkert visat sig, som en soluppgång fanns du där. Långsamt och plötsligt steg du upp. Sedan var det dag och självklart.
För någon blev Gud tydlig först i dödens närhet. När de rationella svaren inte längre mötte hjärtats längtan fanns Gud där.
För mig är Gud oumbärlig. Kan inte andas utan dig. Kan inte älska utan dig. Kan inte leva utan dig. Du är livet som pulserar. Du är blodet i mina ådror. Du är kraften som fyller min själ.
Till dig kan jag komma när jag är arg och vreden inte vet några gränser. Jag kan slå dig hur hårt som helst. Fast du blöder, men du tål det. Ditt lidande blir min frälsning. Trots att du dör, lever du. Du är oslagbar. Precis som kärleken alltid uppstår, uppstår du hela tiden.
Till dig kan jag komma när jag känner mig som en liten skolpojke som inte vågar gå till skolan för att återigen generas med att inte kunna läsa. Du vet att i denna sega, havtröga medeålderskropp, som är mitt hus nu, finns ett barn som ganska ofta är liten och rädd. Du ser det. Men du skrattar inte. Du bekräftar mig så in i märgen att jag gång efter gång vågar stiga fram och ta min plats. Du andas en tillit och tro jag inte klara mig utan.
Till dig kan jag komma med min sår. När mina händer skrapats blodiga i gruset och smärtan är större än trösten jag får. Då finns du där. Som en mor blåser du på såren och det otroliga händer. Såren läker och smärtan tynar bort. Miraklet jag inte begriper. Det är du.
Till dig kan jag komma när omgivningens förvätningar trycker ner mig i backen. Ner i ett djupt svart hål. När jag själv försöker gräva mig upp blir gropen bara blir större och större. Djupare. När ingen annan lyfter då lyfter du.
Till dig kan komma jag när jag ser på världen. När jag ser sveken, hatet, våldet och intoleransen, tänder du hoppet om en ny och bättre värd där ingen är ensam, där tårarna för alltid har torkats bort, där freden, kärleken och rättvisan segrar.
När så resan är över och jag till slut somnar in då är du också där. Du som är vägen och sanningen är också livet!
Jag är verkligen obotligt troende. Gud, eller egentligen ännu mer personligt: Jesus jag tror på dig!
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se