Nar jag tog fram plånboken blev det kaos. Först slets sedlarna ur min hand, sedan¬†ropade de som inte fick något irriterat och jag, som stod där på huk, kände mig korkad. Jag hade inget mer på mig. Allt var slut. En man blev så upprörd att han skrek med en så hög och raspig röst att jag nästan blev rädd. Försökte då så gott som det gick förklara att de måste dela med sig. Men hallå? Hur tänkte jag egentligen? Dela med sig, det klarar ju knappt vi som redan har allt vad vi behöver.
Kungsbron i Stockholm är inte längre bara en bro som leder över järnvägen, det är numera en bostad för 30-40 människor från Rumänien. Jag kunde inte gå förbi. Stannade till, böjde mig ner och försökte inleda en dialog. Det gick dåligt. Ingen kunde engelska eller svenska. Det blev teckenspråk och pekande händer mot färdigskrivna meningar på kartångbitar och så tomma muggar. Muggarna som för att säga, vi behöver dina pengar. Har du inget? En ganska unga, smutsig kvinna log mot mig. Jag log tillbaka. Det språket funkar alltid.
När jag stått där på huk en stund, funderat över dessa människors livsöde och försökte prata lite bestämde jag mig. Tokiga politiker som vill förbjuda tiggeriet får säga vad de vill. Jag ger det jag har. Det var då det blev kaos. Jag borde naturligtvis förstått det. Om vi välbärgade västerlänningar från Skandinavien har svårt att dela upp det vi har någorlunda rättvist, hur mycket svårare ska det då inte vara att dela upp det en tiggare får i sin kopp under en av broarna i Stockholm?
Jag har varit med om detta en gång tidigare, i Bangladesh. Ett av världens fattigaste och mest underutvecklade länder. Där är tiggeriet en del av systemet. Nere hamnen samlas tusentals föräldralösa ungdomar varje kväll. De sover i högar för att hålla den värsta kyla ute. En gång där tog jag fram det jag hade i syfte att ge bort det. Det blev kaos. De starkaste och de snabbaste vann den gången också.
Alldeles oavsett kaoset som utbröt fick jag mig en läxa. Det är dags att vi gör något för Rumänien och den extrema fattigdom som också finns i Europa. Hur det ska gå till har jag inte hela svaret på, men en sak vet jag. Lösningen ligger inte i stängda gränser och förhärdade hjärtan. Själv ska jag gå förbi Kungsbron en gång till innan jag tar bilen hem till Karlskrona.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se