På vägen in till sista partiledarutfrågningen tränger osäkerheten igenom. Den annars så självsäkre är skakad. Underläppen darrar. Ska du söka hjälp för spelmissbruk nu? frågar reportern ironiskt. ”Ja, kanske det” Så går han vidare. Men denna gång är det annorlunda. Svetten rinner. Repliken är inte längre lika snabb.
Under valrörelsen blev Jimmie Åkesson påhoppad från både höger och vänster. Kritiken, extremt massiv. ”Inga rasister på våra gator”. Folk har vänt ryggarna till och skaldat. Sjukhus har stängt dörrarna och samtliga nu valda riskdagspartier har bestämt sig för att inte ta i en Sverigedemokrat med tång. Rasistiska uttalanden har lett till slutsatsen att Sverigedemokrater i allmänhet och Jimmie Åkesson i synnerhet är rasister. Hur konstruktivt har det varit egentligen?
Sett på valresultatet har det varit direkt kontraproduktivt. Partiet har stärkts. Offret vinner alltid sympatierna till slut. Vad hade hänt om vi istället valt att på djupet lyssnat på oron, på frågorna och på kritiken mot integrationspolitiken, om vi mött den med riktiga svar istället för ett ”fuck you” långfingret i luften.
Måste tyvärr erkänna att även jag har misslyckats. Även om jag faktiskt försökt att ”ta debatten” har jag inte nått fram, varken till Jimmie Åkesson, Richard Jomshof eller till de som röstat på dem. Jag tror ju inte på den stängda dörrens politik. Jag tror inte vi ska stänga våra gränser och sluta våra hjärtan. Men jag tror att vi måste lyssna och möta de som tycker annorlunda på ett annat sätt än vi gjort hittills.
Har funderat på Jesus. Vad hade han gjort? Hade han vänt ryggen till eller lyft långfingret? Knappast. Nu var inte Jesus mesig. Men när han tog strid, när vreden exploderade var det tydligt att han var arg för att han brydde sig, för att han älskade. När dammet vid de omkullvräkta borden i templets förgård lagt sig var de tilltufsade som sökte hans famn. De förstod. De kände värmen. Det har inte jag gjort när jag sett och läst debatten med Sverigedemokraterna. Istället har vi svarat med samma mynt. Osakligt och kallt.
Därför finns ett jobb att göra nu. Man kan tycka vad vi vill om Sverigedemokraternas problembeskrivning och deras lösning. Vi måste trots det erkänna att vi har ett kommunikationsproblem. Om någon säger något vi inte vill höra kan vi inte bara idiotförklara eller slå dövörat till. Vi måste lyssna och bemöta med goda och kraftfulla argument. Men vi måste också erkänna att svensk integrationspolitik har problem både på det strukturella planet och på det personliga planet. Erkänner vi problemet kan vi lösa det, fast på ett helt annat sätt än Sverigedemokraterna föreslår.
För mig är det solklart. Jesus älskar smygrasisten och den öppna rasisten, lika mycket som han älskar den vänliga toleranta medmänniskan. Jesus älskar utrikesfödda lika mycket som inrikes födda. Jesus älskar också Jimmie Åkesson.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se