De sista veckorna har varit en riktig pärs. Det började med att jag skulle ta upp en schampoflaska från golvet i duschen. När jag böjde mig ner och vred på nacken låste det sig totalt. Sedan blev det bara värre och värre. Jag kunde inte vrida på huvudet åt något håll och smärtan i nacken spred sig till ena ögat och ut i ett öra. Morgonen efter tog jag mig inte upp ur sängen. Veckan som följde fick jag sitta och sova. Sova och sova, jag vet inte om man kan kalla 2-3 timmars sömn för att sova? Slumra kanske är mera rätt.
Jag gråter ofta, i¬†mötet med andra människors sorg och smärta eller¬†när jag själv drabbas av något som sårar och gör ont. När oron för barnen gör sig gällande¬†eller när jag lyssnar till vacker musik som berör, och i mötet med Gud och hans Ande kommer tårarna som ett uttryck för tacksamhet. Tårar kan kännas befriande och lättar på trycket inombords. Det var länge sedan jag grät av fysisk smärta, men det har jag gjort nu.
Fysisk smärta kan också leda till själslig och psykisk smärta. Det är inte konstigt att kropp, själ och ande lider tillsammans, vi är ju en helhet. Det är lätt att man deppar ner sig, då klarar man smärta mycket sämre. Det inte värktabletter kan göra,¬†kan en varm tanke i form av ett samtal eller ett kort besök ge istället. Det är oerhört läkande att få känna uppriktig omsorg och kärlek från omgivningen. Tack för alla varma hälsningar och¬†samtal, men framför allt tack för att ni har bett¬†till Gud för mig. Det värmer mitt hjärta och fyller mig med tacksamhet.
Nu börjar jag jobba igen. Smärtan är nästan borta, nacken är fortfarande i stelaste laget men det blir bättre för varje dag.
”Tack Herre för ljus i mörker som du sänder, hjälp mig att vara ett ljus för andra. Amen.”
Louise Sundkvist
louise.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se