Jag har en gammal bibel efter min morfar, född på 1800-talet, hemma. I bibeln finns ett av hans handskrivna utkast. Det handlar om nåd. Utkastet är tummat och¬†säkert använt många gånger. Texten är skriven för hand. Det märks att han ansträngt sig för att skriva vackert och tydligt. Enkelt för att kunna¬†se¬†även om han har en hel församling framför sig.
Det börjar med nådens kvantitet och kvalité. Stor och evig är den, konstaterar han. Sedan fortsätter han med den frälsande nåden, den fostrande nåden och nåden som ‚Äùuppbenbaras‚Äù när Jesus kommer åter.
Min pappa, som hörde morfar predika berättade en gång att morfars predikan oftast växte i kraft. Först lite trevande, sedan allt klarare för att nå sin kulmen precis innan avslutningen. När jag tummar utkastet tycker jag mig höra dem gamla pingstpredikanten, som så ofta beskylls för att vara fördömande. Nåd, nåd, dåd, ropar han.
Med åren har jag kommit återvända till morfars gamla utkast allt oftare, inte så att papperet kommit att bli heligt, men innehållet, berättelsen om den Gud för vilken kärleken får sitt djupaste uttryck i nåden. Utkastet skrivet någon gång på 1920-talet är tidlöst, förankrat i den stora boken om tron på Jesus.
Nåd. Ett av ‚Äùstororden‚Äù på vilket jag bygger mitt liv. Nåd, ett av ‚Äùstororden‚Äù jag bestämt mig för att möta andra med. Nåd som förvandlar liv och samhällen, nåden från Gud.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskorna.se