Igår såg jag med många andra frikyrkliga personer runt om i Sverige på programmet ‚ÄùNär livet vänder‚Äù som i veckans program handlade om Tomas Sjödin. Mannen som förlorade två av sina tre barn. Mannen som tog sina avlidna barns kläder och lät väva en trasmatta som ligger på hans köksgolv. Varje dag går han på minnena av sina barn och han klandrar inte Gud för vad som har hänt.
Jag har känt till Tomas Sjödin och hans berättelse under flera år. Jag har hört berättelsen om hans livsöde flera gånger och varje gång förundras jag över något nytt.
Han är en man som har fru och hade tre barn. Han förlorade sitt äldsta och sitt yngsta barn i en svår sjukdom. Och han är inte bitter. Jag hade blivit något så makalöst bitter på Gud, livet och döden. Tomas är en superhjälte i mina ögon. Han har sett sina tre barn växa upp och bara ett blev vuxen men han klandrar inte Gud. Trots denna obeskrivliga sorgen så är han inte besviken på Gud.
Jag förundras hans sett att leva och se på saker. Han berättade om hur han inte använde Gud för att komma undan det som hände utan att Gud var nödvändig för att han skulle kunna gå igenom det. Och där gör jag själv så ofta fel. Väldigt ofta sitter jag och ber till Gud om att få slippa istället för att be honom leda mig igenom det.