När solen står som högst vill¬†jag nästan inte sova. Ljuset är glimrande, ju längre norrut ju vackrare. Vill egentligen upp, upp, upp, långt upp i Sverige så här års. Midnattssolen. Jag säger bara det. Har man inte varit norr om polcirkeln en midsommar, upplevt ljuset som aldrig tar slut då måste man bara dit. Det är så vackert.
När solen står som högst firar vi. Det är tillfället för oss att samla familjen, att sjunga att leka, dansa och äta förstås. Vi tar oss tid för varnadra. Livet stannar till för en stund och vi får tillfälle att dela varandras liv gen. För en del av oss blir det, det årliga tillfället till mötet som efter ett antal midsommarfiranden¬†skapat en gemenskap vi inte kan vara utan.
När solen står som högst, när när man i varmare länder helst söker skuggan, söker vi solen. Vi värmer våra frusna kroppar och solar oss bruna. Detta trots att vi vet att det är farligt. Det är som om solen har en särskild dragningskraft för oss här i Norden.
När solen står som högst är också den tidpunkt då vi med säkerhet kan ta ut riktningen för framtiden. Solen i söder, åtminstone här på norra halvklotet. Vi kan le åt det och tänka; ”kompassen har vi i mobilen”. Men när den strejkar och vi har kommit vilse är det bra att veta att när solen står som högst kan vi rikta upp livet igen.
När solen står som högst är det lätt att glömma mörkret och de kalla vindarna från norr. Det är så avlägset. Kan det verkligen hända igen? Ändå är de isande, kalla vindarna hela tiden närmare än vi önskar.
Så när solen står som högst och jag förundras jag över livet går min tanke till Gud. Tack för att du är med både när solen står som högst, men också när mörkret och kylan tränger på.
Glad sommar
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se