New york, check! Där var en punkt på min göra-innan-jag-dör-lista gjord. Och det var precis sådär fantastiskt som det ser ut i filmerna. Skyskraporna som sträcker sig mot himlen, frihetsgudinnan så mäktig och ensam ute till havs och Time square som lyser upp staden i natten. Regnet öste ner men det gjorde ingenting för jag var verkligen där, i staden som aldrig sover.
Mitt i allt detta stora och fantastiska fanns det en oas, en oas täckt med sorg. Där det en gång stått två torn, World trade center. Där fanns det nu en park med två gigantiska vattenspeglar inramade med namn på alla som försvann brutalt när tornen rasade. I parken var det tyst, inga gula taxibilar som tutade och inga som pratade. Alla viskade.
Så overkligt. Död möter liv. Mitt i mitt livs resa mötte jag döden så konkret. Det som grep tag i mig mest när jag går runt där är namnet på en kvinna, Crossin Kittle and her unborn child. Tänk att till och med ofödda dog.
New york är som himlen för mig, så overklig och så fantastisk. Men mitt i allt detta fantastiska finns döden. Död möter liv så konkret och påtagligt.