Idag hade jag svårt att sjunga med i en av de unisona sångerna i gudstjänsten. Det stockade sig i halsen, tårarna trängde på och tacksamheten överflödade. Orsaken till att mitt hjärta berördes så starkt var följande. När jag planerade gudstjänsten, vilken måste göras då man ska leda en gudstjänst, så kände jag att vi särskilt skulle be för de ungdomar som skulle med på sportlovslägret till Trysil. Jag bestämde mig för att skriva namnen på ungdomarna på stenar, ett namn på varje sten, det blev 21 stycken stenar. Min önskan var att den som tog en sten, lovade att minst 1 gång/dag fram till den 26 februari, hålla stenen i handen och be för det namn som stod där. Nu infann sig osäkerheten hos mig, hur skulle stenarna fördelas, fanns det någon som ville be…? Valde att ställa en burk på estraden och uppmanade de som ville be att komma fram och hämta en sten under den sång vi skulle sjunga.
Sången började och jag han inte sjunga många ord innan jag såg församlingen nästa springa fram för att hämta en sten. Ett engagemang som berörde mig så starkt, att det var fullkomligt omöjligt att sjunga, tårarna vällde fram. 21 stenar, hamnade snabbt i 21 villiga bönehänder. Du som inte hann få någon sten eller inte var med på gudstjänsten, det går lika bra att be för ungdomarna på lägret ändå. I behöver alla era förböner.
Men det tar inte slut där. När jag lämnade kyrkan efter fikat och församlingsmötet, kom en medlem fram. Han sträckte fram sin tomma hand och sa: ”Här i min hand ligger en sten som det står Göran på. Jag ber för dig.”
Det är svårt att hitta ord som beskriver vad man känner när man får höra sådana ord. Man fylls av sådan tacksamhet och kärlek. Tack för alla som ber, utan er skulle jag inte klara mig.
Jag avslutar med ett citat av Walter Wink:
Historien tillhör förebedjarna – de som tror och ber så att framtiden blir verklighet.
Göran Olsson
Pastor
goran.olsson@pingstkyrkankarlskrona.se