Värmen slog mot mig som en örfil när jag steg ut ur flygplanskroppen.Luften stod nästan på stilla på betongbanan. Min blick sökte efter Asta och Christina. De var på väg in i transferbussen. Jag ville för allt i världen inte komma bort från dem nu så jag trängde mig i ledet för att komma i kapp dem.
- Vi måste först hämta väskan sedan till biluthyrningen, sa Christina. Jag minns bara att jag nickade till svar. Den stillastående värmen fick mig att bli slö så jag minns inte så mycket innan jag stod vid disken hos Avis.
- Bilen, en dieselsedan sa uthyraren och gav mig nyckeln och Asta avtalet.
Via rullband, smala som tarmar, marmorklädda ankomsthallar och transferbussar får vi till slut vår hyrbil. En silvergrå Passat som för tankarna till en missil. Utan startnyckel men med mängder av LED-skärmar och pipljud. Försiktigt kör vi ut från parkeringen. Jag sitter vid ratten, Christina bredvid mig och i baksätet vilar Asta ut. Trafikrytmen är snabb, tät och utan pardon. Vi försöker orientera oss. Vägskyltningen är inte den jag är van vid. När vi är i en rondell ringer min telefon.
- Vem är det, frågar jag Christina. Hon tar min telefon och ser på skärmen.
- Det är Daniela.
- Tryck svara är du snäll.
- Hi Martin, where are you?
- I’m in Bukarest on my way to Craiova.
Tystnad.
- Hur kommer du till Criaova, du skulle ha ringt oss så hämtar vi dig.
- Jag kör en hyrbil.
Tystnad igen. Jag inser att hyra en bil inte finns med i Danielas värld.
- Var ska ni sova i Craiova?
- På ett hotell, jag skickar ett SMS ikväll med adressen. Hämta oss imorgon klockan 10.
Klockan 8:30 nästa dag kommer jag ner i frukostmatsalen på hotellet. Asta och Christina är redan på plats. Vi har precis avslutat frukosten när Daniela ringer.
- Var är ni, frågar jag.
- Utanför hotellet.
De är här säger jag till Asta och Christina samtidigt som jag rusar ut genom hotellets entrédörr.
Min ögon bländas av det starka solljuset. Så hör jag Danielas röst, – Martin.
Jag vänder mig om. Där kommer Alex, Daniela och Louis tillsammans med en liten pojke. Omfamningen varar i en evighet. Den som sist lämnar mina armar är Alex. Papa, säger han och torkar, några tårar sedan bryter ett leende ut över hela ansiktet.
Jag är inte medveten om Asta och Christina men jag hör deras röster bakom mig. Allt snurrar i mitt huvud. Här är vi: Asta, Christina och jag. Hur har vi hamnat här? På någons initiativ ställer vi upp oss för fotografering utanför hotellet innan vi sätter oss i bilarna för att köra mot våra vänners hemby, Cerat.
Jag kör vår silverpil till bil, Louis sitter bredvid och visar vägen. Allt efter som vi lämnar Craiova och kommer ut på landet så ser jag jordbruksmark i träda och de fälten som är i bruk är fyllda med ogräs. Vid flera tillfällen passerar vi övergivna fabriksbyggnader och till sist måste jag fråga varför de är övergivna. Han rycker på axlarna och svarar att de har varit övergivna sedan kommunisttiden.
Efter 45 minuters bilfärd möts vi av en skylt med texten,”Bine ati venit la Cerat”. På svenska blir det ”Välkommen till Cerat”. Trots att det är mitt på blanka förmiddagen så känns byn folktom och övergiven. Det går några hundar här och där och några barn leker längs vägkanten men i övrigt ser jag inte en människa.
Sinistra, säger min vägvisare och pekar vänster.
Jag svänger och se där. En, fem, sex. Det var säkert 12 personer utanför en liten butik.
Sinistra en gång till och jag svänger in på en liten bygata. Efter 20 meter upphör asfalten och nu kör jag den glänsande silverpilen på en dammig grusväg. Utanför ett grönt plank får jag tecken att parkera. Så stiger vi ut ur bilen. Plötsligt öppnas en dörr i det gröna planket och ut kommer Louigy, Roxanna och Flori. Proceduren från Craiova upprepas.
Kram. Glädje. Tårar.
Så plötsligt står jag framför en kvinna i 40-års åldern.
Mia madre, säger Louigy och ler. Kvinnan som står framför mig har en liten flicka på armen,
e Betty, fortsätter han. Jag förstår att barnet som hans mamma bär på är hans och Floris dotter.
Betty ser med bruna stora ögon på mig. Så tar en hand i mig och drar in mig bakom det gröna planket. Jag står i en trädgård omgiven av vänner, pärlhöns och mullbärsträd. Kring mina fötter springer kycklingar. Små kycklingar, lite större kycklingar, stora kycklingar.
Över allt är det kycklingar. Jag försöker ta in dofterna, ljudet, ljuset.
Men det går inte.
Så kommer jag att tänka på min kamera. Jag ska ju filma, det ska ju bli en film av detta. Jag förs ner i trädgården av Louigy. Han talar italienska med mig. Snabbt. Snabbt. Jag hinner inte med. Så tar en ny hand tag i mig.
Vi ska vidare.
In i silverpilen som nu har blivit lite dammig. Alex kör före och jag gör så gott jag kan för att hinna med. Ut på asfaltsvägen, in på nya dammiga grusvägar. Alex sträcker ut sin hand och ger tecken till mig att parkera. Jag ser mig om. Samma miljö som på förra stället men sämre underhållet. Höga staket, stängda grindar och bänkar längs med staketen.
Vi kliver ur bilen och möts av sju kalkonkycklingar och en fastkedjad kalkonhöna. Än en gång öppnas planket men denna gången möter vi främmande människor.
This is Melissa, säger Daniela och pekar på en lång flicka i de lägre tonåren. Försiktigt sträcker Melissa fram handen till en hälsning.
And this is my mother, säger Daniela samtidigt som hon skjuter fram en äldre kvinna mot oss. Den äldre kvinnan hälsar på oss med ett öppet ansikte. Ungefär som om hon vill ta in vilka vi är. På nytt tar en hand tag i mig och visar mig in i trädgården.
Det som slår mig är att detta huset är äldre, mindre och mer slitet än det förra. Samtidigt slog det mig att det fanns en värme och välkomnande. Jag såg mig omkring på gården.
Grus, grus och åter grus.
Ett stilla rasslande i det stora trädets lövverk ackompanjerade hundar, katter, kalkoner, värphöns och dagsgamla kycklingar.
Please sit, sa Alex till mig och satte fram en stol. Plötsligt satt Christina, Asta och jag vid ett bord utanför ett kök. På bordet framför mig dukas det upp med sarmale, skinka, bröd, getost, oliver.
Mat, mat, mat.
Please eat.
Jag lägger upp två rumänska kåldolmar på min tallrik. De smakar ljuvligare än vad jag minns från härbärget i Lyckeby.
Please eat, säger Alex och Daniela flera gånger. Och vi äter och äter.
Vi skulle vilja besöka skolan säger Christina.
Why, svarar Daniela och fortsätter. It’s no god school in Cerat.
Till sist lyckas vi med att övertyga henne att hjälpa oss att få komma in i skolan.
Mätta sitter Asta, Christina och jag och tittar på varandra. Daniela reser sig och utropar.
Now it’s time for coffee and tårta.
Efter mindre än en minut står det en svensk gräddtårta på bordet och italienska biscotti. Vi låter oss väl smakas av tårtan. När kaffet är över förstår vi att vi åter ska hem till Louigy och Louis hus för att äta lunch.
Klockan var nu lite över 14. Innan dagen var över hade vi ätit ytterligare en lunch, druckit kaffe med biscotti, ätit gelato och grillad kyckling.
Mätta, belåtna och trötta körde vi hem strax innan 21. Alex följde oss en bit på vägen och lovade att komma och hämta oss i morgon på hotellet för att visa Craiova.
I bilen på väg till hotellet försökte vi sammanfatta dagens upplevelser. Situationen för våra vänner är värre än vi hade befarat. Det saknades vatten och avlopp i byn. Skolan hade en datorsal men ingen toalett. Arbetslösheten var slående. De i arbetsför ålder var inte kvar i byn. Antingen arbetade de utomlands eller så gör de som våra vänner. De tigger utomlands. Kvar i byn är barn och äldre.
/Martin Rosengren
Ett utdrag ur rapporten är publicerad i församlingens tidning Ankaret 16-3
