Det här med en blogg är svårt för mig märker jag. Jag försöker på olika sätt söka inspiration för ett inlägg, vilket inte funkar. Jag kan liksom inte naturligt sätta mig ner och skriva ner något. Jag har vissa krav och vill ju helst att inlägget ska väcka känslor och vara tänkvärt, detta är inte lätt.
Min tanke var att jag skulle se filmen Les miserablés denna veckan och få något tänkvärt med mig där ifrån men det blev inte att jag gick och såg filmen. Jag tänkte lite på ett av Görans inlägg där han står och lagar mat och kommer på en idé till sitt inlägg så igår bakade jag men något bra inlägg kom jag inte på.
Nu sitter jag här i min svindyra fåtölj och funderar på vad det liksom ska bli av detta inlägget. Då ser jag mina tummar. Jag har en ytterst dålig ovana, jag river bort skinnet runt mina tumnaglar. Jag river tills det blir köttsår och vet att det kommer göra ont men river ändå, kan liksom inte låta bli. Ju mer man river ju mer finns det att riva bort och ondare gör det. Det börjar med en liten skinnbit och blir ett blödande sår.
Jag tänker att det är lite samma sak med oss människor och förlåtelse. När vi vet att vi har gjort fel eller något dumt så håller vi det inom oss. Vi tänker på det och ältar det om och om igen, vi river och river. Det blir större och större. Vi vet att det inte kommer bli bättre av att hålla det inom oss och vi vet att det kommer göra ont men ändå så gör vi det. Det bästa är ju om man säger förlåt direkt och det bästa vore ju om jag satte plåster på mina tummar och la av med att riva.