I natt har det varit en natt med väldigt lite sömn. Ibland blir det så, är trött men det går ändå inte att somna. Alla som har försökt att sova fast det inte går, vet hur stressande det är. Man ligger och vrider sig, måste gå upp på toaletten, blir töstrig och dröjer det länge börjar man känna sig hungrig. Till slut kommer de känslor som man inte vill ska komma, de som tenderar att växa i mörkret och tystnaden. Oron.
Oron för barnen, arbetet, framtiden och till och med det som varit. Det känns som om hjärtat börjar slå fortare och hårdare. Det¬†stramar och känns trångt i¬†halsen. Problem förstoras och känns omöjliga att lösa. Det snurrar som ett virrvarr av tankar och känslor. Fram på småtimmarna somnar jag och vaknar igen efter några timmars sömn. Inte så utvilad¬†men med en helt annan känsla i bröstet än den som fanns under natten.¬†I morgonljuset har jag svårt att komma ihåg vad det var jag kände mig så orolig för. Solen lyser in mellan persiennerna och allt ser annorlunda ut.
”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det”.¬† Joh 1:5
Det blir så tydligt att ljuset övervinner mörkret. Speciellt efter en natt som denna. ”Tack Herre för ännu en ny dag, hjälp mig att hålla mig nära ljuskällan: Jesus Kristus Guds son”.
Louise Sundkvist
louise.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se