När november kommer är det många som längtar efter att resa bort. Resa till varmare länder, till ljuset, till avkopplingen, bort från gråa, regniga och blåsiga november.
Även jag längtar efter att få resa i november och nästa vecka är det äntligen dags. Kanske har längtan varit starkare i år då denna höst varit den tyngre än vanligt. För mig är resan nödvändig. Genom åren har jag nämligen lärt mig att jag måste genomföra denna resa några gånger per år. De senaste åren har det blivit en längre resa i april och en i november, ibland även några kortare resor där emellan. Är tacksam att min familj låtit mig göra dessa resor, för jag reser i princip alltid ensam.
Jag reser inte till andra länder. Min resa är både längre och kortare. Resan kostar inte särskilt mycket pengar och den är heller inte väderberoende. Trots detta är det väldigt få idag som väljer att göra en sådan resa. Resan jag gör minst ett par gånger per år, är en resa inåt. Många anser att den längsta och viktigaste resan är just resan inåt. För mig är det absolut så.
När jag började göra dessa resor för ett antal år sedan, så var resorna ganska skrämmande och besvärliga. Därför att när du reser inåt så finner du dig själv och det är inte alltid en rolig upptäckt. I mötet mig dig själv, finner du allt sådant du tidigare trängt undan för att klara av det vardagliga livet. Sådant du sopat under mattan för att dölja för andra men också dölja för dig själv. Där finner du sorg & smärt, konflikter & misslyckanden, saknad & utsatthet, ilska & hat. Jag tror att det är därför många är rädda för den inre resan. De reser hellre någon annanstans för att slippa möta sig själv och allt de gömt under mattan.
För mig är dessa resor inte skrämmande längre. Eftersom jag rest där ofta, så vet jag vad jag kommer att möta, vägen är inte okänd. Jag vet också att när jag har passerat de inledande mörka passagerna så kommer jag till den vackraste platsen för rekreation och återhämtning som finns. Min inre resa är som psalm 23: Herren är min herde… Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.
Och när jag mött mig själv, bearbetat det jag tidigare trängt undan… Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Vecka 46 bär det iväg ensam till ett hus, långt från andra människor. Ingen telefon, ingen tv, ingen radio, ingen tidning, fritt från vardagens yttre påverkan och impulser, nu är det dags att resa inåt.
/Göran Olsson, Pastor & Vice föreståndare