Varje vecka har jag förmånen att möta ett gäng 12-13 åringar i kyrkan. De är ofta trötta efter en hel vecka i skolan med alla krav och förväntningar som de möter där. Ändå har de kommit¬† vecka efter vecka med sin glädje och inspiration som de sprider omkring sig.
Jag är så tacksam att jag har fått lära känna dessa fina ungdomar och ser fram emot varje tillfälle att träffa dem. Jag känner mig rik när jag hör deras fnitter och härliga skratt, varm i hjärtat när jag ser att de bryr sig om och ser varandra.
Ibland¬†kan jag också se sorg och rädsla skymta fram i deras ögon. Till exempel när vi samtalar om vår självbild och hur vårt självförtroende påverkas av det vi möter. Det gör ont i mitt hjärta att upptäcka att redan som 12-13 åring kan man veta mycket om hur det är att inte vara medräknad och att känna sig utanför.
Min högsta önskan är att när dessa ungdomar kommer till kyrkan ska de slippa att känna sig ensamma och utanför. Jag inser att jag inte kan skydda dem ifrån att detta kan hända, men tillsammans med andra ledare ska jag göra¬†allt jag kan för att de ska känna sig värdefulla och förstå att de är högt älskade av Gud.
Ibland tror vi att det vi gör bara är en droppe i havet. Men havet skulle vara mindre utan den droppen. (Moder Teresa)
Det jag kan göra kanske bara är en droppe i havet men jag har bestämt mig för att min droppe faktiskt kan göra stor skillnad.
Louise Sundkvist
Församlingsdiakon