Jag vara bara 21 år då jag hörde Ulf Ekman predika första gången.¬† Vi var ett helt gäng unga förkunnare från Pingströrelsen som gick till Södermalmskyrkan i Stockholm för att lyssna. Vi satte oss på läktaren för att se bättre, men förmodligen också för att vi kände oss lite som främlingar i sammanhanget. Vi blev dock avväpnade direkt. ‚ÄùAlla ni som älskar Jesus. Var med oss i lovsången!‚Äù. Inbjuden. Inkluderad. Jag reste mig upp, lyfte mina händer och deltog. Sången lyfte mer eller mindre taket. Varm, innerlig och starkt som mäktiga vatten! Med fokus på Jesus!
Så blev det dags för predikan. Fram stegar en ung kraftfull och intensiv predikant. ¬†”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” proklamerade Ulf Ekman. Med utgångpunkt från Jesu ord till Maria i berättelsen om Lasarus som uppväcktes från de döda i Johannes 11 uppmanas vi inte bara att tro på Jesus utan också att bryta oss loss från traditionernas kyrkliga band. Jag minns att jag blev ordentligt utmanad, men också provocerad. Utmanad att tro på Jesus och hans ord utan att tvivla. Jesus håller. Så långt var jag med. Men så kom Ekman in på tillämpningen. Tron på Jesus bekräftas alltid av välsignelserna inte bara i evigheten utan också i tiden. Jag skulle bli rik om jag trodde. Framgångsteologi. Kan det vara så enkelt blev min fråga då?
Men det var en annan sak som provocerade mig mer . Jag uppmanades bryta mig loss från mitt frikyrkliga legalistiska, sammanhang. Jag var bunden och bunden var också alla präster och pastorer. Vi var alla bundna i våra lokala kyrkor och trossamfund. Mest bundna var lutheraner och katoliker.¬† Jag minns att jag tittade på Tomas Henning, min lite mer erfarna kollega med frågande blick.
Det var med blandade känslor vi gick därifrån. Omskakade, men inte övertygade. Rätt, men ändå ett slags missljud. Lovsången och bönen, var underbar, men förkunnelsen? Hur skulle vi tolka den?
För min personliga del fick framgångsteologin aldrig riktigt fäste. Det går några år. Trosrörelsen bildas och nya församlingar planteras. Många frikyrkor splittras. Det bryter och bänder. Jobbigt och tragiskt på många sätt, men kanske ändå till viss del nödvändigt. Så avlider min egen mor hastigt. 53 år gammal på toppen av sin ‚Äùkarriär‚Äù, rektor på en gymnasieskola med 700 elever. Helt utan förvarning får hon en hjärnblödning en vacker vårdag. Två dagar senare är hon död. Jag minns mina böner vid hennes dödsbädd. En på tiotusen överlever, sa läkaren. ‚ÄùGud, låt det bli min mamma!‚Äù
Jag fick aldrig ihop trosrörelsens framgångsteologi med min egen övertygelse. Jag tror på under och välsignelser, men ibland väntar Gud med välsignelserna tills jag nått den andra sidan av evigheten. Döden kan komma emellan och det råder inte jag över.
Däremot har jag alltid tyckt om den friska förkunnelsen om trons kraft. Den fanns hos min mormor, en av Pingströrelsens pionjärer. Hon sa alltid. ‚ÄùLåt oss be Ulf och så håller vi ut i tro.‚Äù Mormor är död nu, men lever fortfarande, fast med den skillnaden att hon ser det jag tror.
Trosrörelsen och Livets ord nyanseras under 1990-talet. Man startar skolor och blir en missionsrörelse som jag känner stor respekt för. Få rörelser har arbetat så hårt, samlat in så mycket pengar och varit så dedikerade i missionens uppdrag. Dessutom har man formulerat en teologi som i mångt och mycket står Pingströrelsen nära.
Jag har också fått många vänner i trosrörelsen, särskilt under tiden i Sundsvall. När jag själv var sjuk under en period, vem var det då som kom hem till mig med ‚Äùbröd och vin‚Äù? Det var kollegan Tormod från Bibelcenter, en Livets Ord-anknyten församling, som besökte mig.
Så kommer då beskedet från paret Birgitta och Ulf Ekman. De lämnar Livets Ord, församlingen och missionsrörelsen de startade, konverterar och blir katoliker. För mig kom beslutet inte som en överraskning. Jag tycker mig ha läst det mellan raderna.
På ett sätt förstår jag Ekmans. Församlingen Livets ord har stått ensam. Inte anknuten varken till Pingströrelsen eller den Svenska lutherska kyrkan. Det sistnämnda hade kanske varit mest naturligt då Ulf Ekman var präst i Svenska kyrkan från början. Ensamheten är tärande.
Nu väljer Ekmans Katolska kyrkan, vilket ändå måste anses vara förvånande. Katolska kyrkans lära om påven, Maria, skärseld, försoning, nattvard och kyrkan som sådan, men också om människan kolliderar inte bara med min egen, med Pingströrelsens och alla de kyrkor som sprungit fram ur reformationen.
Jag respekterar paret Ekmans beslut, men jag delar inte deras slutsats. Jag tror fortfarande att bibeln och endast bibeln är Guds ord, att nåden och endast nåden direkt från Jesus täcker mina synder, att Jesus och endast Jesus är frälsaren, att människan inte föds med ondska som skiljer henne från Gud, barnen tillhör Guds rike ‚Äì hos barnen har Gud ett försprång. Behöver jag skriva mer?
Pingströrelsens teologiska grund kan säkert behöva vitaliseras och fördjupas, men den står ändå solid och fast. Jag följer inte Ulf Ekman. Jag följer heller inte någon biskop eller påve, jag följer Jesus!
Ulf Sundkvist
Pastor i Pingstförsamlingen i Karlskrona
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se